Jag spurtar bort från sankmarken, grenar och småsten studsar kring fötterna. Kväkandet dämpas genast.
Far ut på stigen igen. Vänster? Höger? Benen väljer vänster.
Det måste vara ett jäkla sammanträffande, ekar mina tankar avlägset. Ankh är ju en relativt känd symbol. Säkert nån gothare som bestämt sig för att föra legenden vidare.
Vid den tanken vänder jag mig om som en gasell i farten och tittar bakåt, men stigen slingrar öde tillbaka genom det flackande gröna.
Inte snubbla, blicken framåt.
Springer och springer. Svänger av på en sidostig som leder in under träden igen, vill inte synas. Blir snabbt utmattad efter en stunds joggande längs det snåriga spåret, och kommer fullständigt vilse, givetvis.
Stannar helt och andas rossligt, framåtböjd med händerna på knäna. Det är lite ljusare i den nya delen av skogen; ser mig omkring och hjärtat saktar ner. Området är litet och jag har hittat ut förr. Skulle gärna haft hunden med dock, hon var alltid så stöddig.
Minns att jag såg henne från ett slags halvvaket tillstånd precis innan jag somnade, några dagar innan hon dog. Hon var på väg över en oändlig slätt, i snabb takt mot blåaktiga avlägsna berg. Såg pigg och frånvarande ut, lade inte märke till mig alls. Drömmen var en god plats, lite som den vita stugan i Twin Peaks.
Men vad fan sysslade de där paddorna med egentligen? Nåt sällsynt parningsläte? Finns ingen annan rimlig förklaring, lika bra att godta den.
Traska på igen alltså. Ganska fint här ändå. Eftermiddagssolen har lagt ett tungt guld över trädkronorna, det nästan droppar ner över ormbunkarna. Till slut har solen klämt sig genom helt, och ett mättat gult ljus expanderar inuti skogen och illuminerar allting. Jag står helt stilla, förundrad. Det är ett nästan fysiskt solljus och naturen formligen badar i det. Så vackert. Och. Så. Trolskt.
En annan myt berättar om gamla bronsåldershögar som reser sig på tre gyllene ben vid vissa heliga tidpunkter, och att trollen dansar under dem. Och nog lever skuggorna och stenarna i detta sken.
Men ljuset dalar snabbt och avtar. Det får inte bli kväll här inne, med mig kvar, det håller definitivt inte. Iphone? Ingen täckning. Och vem skulle jag egentligen ringa? Ghostbusters? Mamma …
Ett tätare mörker lämnas kvar efter att de sista svaga glöderna av det tunga ljuset sjunkit undan. Men jag har några timmar till skymning än. Traskar vidare.
En korp skränar skärande i tystnaden, gåshuden reser sig.
”Hej!”
Svänger runt så att det knäpper till i nacken. Det var en liten flickas röst, men jag ser ingen. Kallsvetten klistrar över ryggen samtidigt som huvudvärken smyger sig in. Bara dunkel skog överallt, vart fan tog hon vägen? Nej, det är omöjligt, måste ha varit något djur. En sketen koltrast. Shit!
Spurtar iväg längs den lilla stigen igen. Frammanar bilden i huvudet jag brukade använda som barn när jag var mörkrädd, en tecknad kavalkad full av Disneys figurer i rytmisk gungning. Lite som ljuset i tunneln när man kör in i Toontown i Roger Rabbit.
Glesare träd, lättare terräng. Skorna smattrar allt snabbare mot underlaget. Skogsbrynet?
Skogsbrynet!
Snubblar. Blint famlande fall, får en magsup av någon gren, rullar, landar. Tittar upp med handflatorna platt mot marken, som Gollum. Upp på fötter igen, och så tar jag det slutgiltiga språnget ut ur skogen!
Äntligen! Den glödande siluetten av dansvillan sticker upp bakom gräsytan. Skymningen faller snabbt, hur fan gick det till? Vänder mig om men ser bara ett diffust mörker där skogen låg precis.
Skit samma. Fy fan vad jag ska låsa in mig i bilen, maxa Manowar och köra som ett bepansrat vildsvin genom terrängen. Detta skulle bli en jäkla historia i varje fall.
Går mot byggnaden. Mot rösterna. Rösterna? Det är ju söndag. Och sång? Skratt? Dansbanan ligger upplyst.
Det är en rundbyggnad, lite som en amfiteater. Med snirklande träornament och cirkustak. Nej!
Stannar blickstilla, fastfrusen. Byggnaden bländar vitt, som av skarp snö. Vänder mig sakta om igen, tänk om jag plötsligt skulle känna en benig barnhand på axeln … Hjärtattack.
Ingen där, bara kompakt mörker.
Mobilen! Fiskar upp elvan ur jeansfickan. Ingen täckning, givetvis, men den söker efter nät. Det är min enda koppling till verkligheten. Klockappen verkar ha försvunnit.
Springer rakt fram mot ljuset, där kan jag i varje fall se. För helvete, hoppas allt detta bara är resultatet av att de sista resterna LSD slutligen sipprat ur ryggmärgen.
Närmar mig, de kringgärdande fotogenlamporna skiner gult över gräset. Rotundans öppna träcirkel reflekteras benvit, och cirkelväggens utsirade trämönster bildar välvda öppningar med jämna mellanrum. Taket är av koppar, med slokande färgglada vimplar i spiral runt den platta konformen, vars topp är krönt med en slags metallprydnad. En svart kyrktupp.
Jag saktar ner, slutar att andas. Går stelt och mekaniskt fram till en av valvöppningarna, benen styr mig helt nu.
Vart är allt folk? Hörde ju skratt tidigare, de kanske är snälla. Kisar bländat, tittar in.
”Hallå”, ropar jag ekande över en folktom yta cirkussand.
”Hej”, säger flickrösten precis bakom mig.
Svänger runt, får en ljuslyktas sken rakt i ögonen. Ser bara dansande fläckar.
”Rör mig inte, rör mig inte, rör mig inte …”
Stirrar intensivt på ingenting med händerna fäktande framför. Efter en stund rinner bländet av ögonen. Med ljusfläckarna utplånas även det vita träet runt omkring mig; ornamenten upplöstes och hela byggnaden försvinner som om den hörde till syncentrum allena.
Kvar finns en stor svart glänta i skogen under fullmånen. Ingen flicka. Ingen dansbyggnad.
Trädens tätare mörker omgärdar allting. Hjärnan blir plötsligt helt tom. Jag låter armarna falla ner längs sidorna.
Ok. Fokusera. Möjliga förklaringar: LSD-flashback, men efter 15 år? Psykos naturell? Det vore första gången i så fall. Hemsökt?
Hemsökt är ju omöjligt, hur skulle det egentligen gå till? Och vad är syftet med rispade träd och efterhängsna symboler? Det är ju helt mänskliga skeenden, även om något spöke skulle vara inblandat. Det finns mänskliga motiv bakom, med sikte på att framkalla levande känslor.
Även om anden på något vis överlever efter döden, och universum styrs av gott och ont, så är konceptet om ett spöke ändå alldeles för korkat. En varelse med kraften att frammana och utplåna en svunnen byggnad ur tomma luften borde ha vettigare saker för sig än att rispa träd för att skrämma skiten ur mig.
Så. Vad? Ingenting av det inträffade känns som inbillning, jag är helt vaken. Någonting har tonat in på min hjärnfrekvens eller själ eller vad det nu är. Med någonting att berätta? Men säg det rätt ut då!
Vad tusan är det som händer? Svarta sjok av moln driver förbi den enorma fullmånens ljusradie. Det är natt. Midnatt! Tappade flera timmar i vad som bara kändes som några sekunder inne i ljushuset.
Stjärnlös midnatt. Andas djupt och långsamt, sluter ögonen. Hur ska jag hitta ut?
Ett skall! Ögonlocken far upp på vid gavel. Hund? Eller varg? Nej, hund, vargar skäller väl inte …
En svart skugga kommer pilande över det mörka gräset mot mig. Den skäller på nytt, och jag känner igen skallet!
”Sita!”
Den dingoliknande blandrasen rusar in i månens cirkel, med tungan hängande och ögonen glittrande.
Jag faller ner på knä. Blir påhoppad med framtassarna för en hundkram.
”Sita, du är död. Du kan inte finnas.”
Klappar henne, ruskar om henne. Hon har ett halsband som blänker i månskenet: Ankh-symbolen i silver …
Sita skäller på nytt, vänder och börjar lunka tillbaka samma väg hon kom. Tittar bakåt mot mig, vill att jag ska följa med.
Joggar efter henne. Hon är inte riktigt där på något vis. Har samma frånvarande aura som i drömmen jag hade om henne, men den här gången såg hon mig i varje fall. Sita kommer att leda mig ut.
Vi når skogsbrynet. Går vidare in i totalmörkret under träden, men Sitas päls skimrar, som om månskenet dröjer sig kvar i den. Hon hittar huvudstigen direkt.
Så tvärstopp. En varelse i vitt står snett framför oss, ett par meter in i skogen, vänd mot en tjock ek som hon rör vid med vänsterarmen helt utsträckt. Jag ser bara hennes rygg och en liten hand med halvmeterlånga smala fingrar, och pekfingret mynnar ut i en krökt vass klo. Hon ristar sakta i ekens stam, där ett runliknande mönster börjat ta form i barken. Det liknar ett pentagram med kaotiska vinklar.
Obegripligt, i varje fall för ett mänskligt öga.
Fortsättning följer nästa söndag. KONTAKTA MIG för att prenumerera på bloggen!
/Pelle
Lev väl!
