Liv och ljus (del två av fyra)

---

Det var fotografiet av den lille pojken som fick mig att börja rota i de gamla sägnerna om just den här platsen. För ungefär femton år sedan var jag ute med familjen och den dåvarande hunden Sita vid Törringelund på vintern. Det låg ingen snö men träden var kala och det var minusgrader. Med en primitivt stor digitalkamera fotograferade jag allehanda naturscener, de flesta mer eller mindre identiska.

Mot slutet av rundan tog jag ett sista snapshot bakåt av skogen, och sedan vände vi hemåt.

***

Hemma. Ett annat hus då, i en annan by. Kopplade sladden från kameran till den stora stationära datorn. Bilderna överfördes och det var dags att kolla igenom dem.

En stubbe, nakna träd, kala trädkronor, någon sten. Urtråkigt men ändå kul att fota, tekniken var ny då. En bäck, glesare träd, skogsbryn, ett spöke.

Jag tror inte på spöken men verkade ändå ha fotograferat ett. I mitten av bilden, bland kala och glesa träd, lutar sig en liten pojke framåt. Svarta byxor, vit skjorta, överdimensionerat stort huvud. Står framåtlutad, som en bedjande munk. Och ändå finns han inte där.

Definitivt inte när jag tog fotografiet, vi skulle alla ha märkt en ensam pojke på vift i skogen på så nära håll. I synnerhet hunden hade velat skälla och hälsa.

Men pojken är inte helt verklig på fotografiet heller. Visst ser man svarta byxveck när man zoomar, vita skor, en överkropp och huvudet. Men det är surrealistiskt: löv, ljus och skuggor kan ha skapat illusionen. Och ändå inte, det blir alldeles för många sammanträffanden. Fotografiet ger också en alldeles speciell känsla, som om pojken har en slags aura från förr. På något vis vet man att den vita skjortan har minst 100 år på nacken.

Tankarna leddes djupare in i mysteriet. Kunde fotot precis innan eller efter på minneskortet på något vis ha smält samman med spökfotot? Men det fanns inga övriga fotografier av människor den omgången. Och är det ens möjligt?

Sedan dess har spöket vandrat runt bland experter på universitet, professionella fotografer och en armé av amatörtyckare, men inte ens de mest kritiska har kunnat komma på någon alternativ förklaring.

Där står helt klart en pojke. Men nej, det gör det egentligen inte.

***

Någonting kraxar högt och drar mig ur dagdrömmandet. Skogen virvlar trehundrasextio grader när jag svänger runt efter ljudet. Men andas, det var bara en kråka. Slår på logikpiloten, det finns inga spöken. Ta det lugnt nu.

Det hade förstås varit knas att springa på Zelda från Jurtjyrkogården här ute. Eller en hel djurkyrkogård för den delen, det vore ju inte helt omöjligt.

Håll truten.

Drar jackan tätare omkring mig. Stigen fortsätter rakt fram men jag har gått vilse där förr, ensam med hunden. Mitt lokalsinne är mer eller mindre obefintligt och skogen extra svår, ljuset leder liksom alltid fel. Hunden hade man ingen hjälp av, hon ville ju stanna kvar så länge som möjligt. Saknar henne.

Här är dock vackert. Djupgrönt och mörkt. Tungt fylligt liv. Jag kan verkligen förstå hur folk såg troll i stenarna förr, det vilar en slags ansamlad ålder över hela platsen. Men …

Något känns också fel. Detta är inte Tolkiens Fangorn, med arga gamla trädandar, eller ens Mörkmården med dess verkligt ondskefulla gastar. Midgårds ande ekar inte här, och Ronja Rövardotter är död och begraven sedan länge.

Något ÄR fel. Eller så har jag skrämt upp mig själv rejält till slut. Har ju råpluggat gamla sägner om skogen. Mylingar och skit.

Fokusera. Det värsta som kan hända är att nåt jäkla vildsvin springer omkull mig, eller att en förrymd psykpatient klöser ut ögonen. Men det kommer inte något övernaturligt, det mest övernaturliga i den här världen är elementarpartiklarnas galna kvantsprång.

In med en ny snus. Plockar fram vattenflaskan, salivproduktionen verkar ha upphört. Det luktar mer träsk och sump nu. Svällande ruttnande växtlighet i sur jord, och en massa flugsvamp! Nu är jag verkligen i trollskogen och troll är nog egentligen ganska snälla, lite som gnomer. Naturen är neutral.

Då så. Av alla sägner finns det en som är extra intressant. På 1910-talet försvann en åttaårig pojke tillsammans med sin sexåriga syster i Törringelundskogen. Själva skogen har egentligen inget eget namn. Men pojken hette Nils och flickan Alva. Efternamn Johannesson.

Det var på den tiden då Törringedansbanan varit bara en rotunda, byggd likt en amfiteater. Med snirklande träornament och cirkustak, säkert med bjärta vimplar och en massa annan kitsch. Det var dans bortåt vägen direkt på sanden där, folk i höga hattar och folkdräkter samlades för att våga sig så nära varandra som kyrkan tillät. En slags karneval.

Skomakare Johannesson med fru Irma åkte från Arrie varannan lördag för att dansa på Törringe. Dansa och snapsa. Säkerligen mer än salongsberusade framåt kvällningen insåg de att deras två barn inte kommit tillbaka från den sedvanliga upptäcktsfärden i skogen medan vuxenfolket dansade. Sensommarmörkret började falla och solen lade en tung glöd över trädkronorna, barnen borde ha varit tillbaka redan.

Irma blev orolig och några män gav sig ut för att leta. Skogen är generellt sumpig men inte direkt sank, och där finns inga farliga djur förutom skygga vildsvin.

Med rop och visslingar sökte männen genom större delen av skogen på ett par timmar. De fann ingenting. En större skallgång dagen efter gav heller inget resultat; det hela förblev en tragedi och ett olöst mysterium.

Genom åren har aldrig kvarlevorna hittats. Men likt alla olösta tragedier har också denna sin twist: nämligen symboler ristade i barken på träden, med startdatum samma natt som barnen försvann. Rappakalja, bara runliknande mönster; en legend som någon eller några hållit vid liv i över hundra år, genom att ge sig ut i skogen och rispa träd. Men det märkliga är att de inristade symbolerna försvinner ganska snabbt: så fort någon hittat en så antingen hittar inte denne tillbaka till trädet eller så har trädet läkt ihop inom loppet av något dygn. Det enda som finns kvar är nedklottrade symboler som någon med block och penna sprungit på, och senare mobilfoton.

***

Klockan måste vara typ ett på dagen men det börjar kännas som midnatt under träden, regnmolnen har snabbt hopat sig ovanför. Det är kallare än det borde vara, en slags fukt som går ända in i märgen.

Kväkande. Paddor i närheten, någon sankmark. Går mot ljudet, förruttnelsedoften tilltar och strax börjar marken gunga sugande under skorna. Stannar, har nått fram till punkten där jag riskerar strumporna. Kväkandet tilltar i kraft, det är en ganska hög decibel de kåta blötdjuren lyckas prestera ändå.

Smack! Myggjävel. Kväkandet gör nästan ont i öronen och ökar i styrka, varför håller de på så?

Håller för öronen och backar, sveper runt. Instinkten vill spurta ut ur skogen i fullt fäktande dramatik, jag har samlat in mer än tillräckligt med kuslig atmosfär nu.

Står istället helt stilla på platsen. Sänker händerna från huvudet och stirrar på trädet framför. Det är en kortvuxen ek med skelettliknande rötter som blottats där den sanka marken delvis sjunkit undan. I barken finns en stor symbol, inristad med närmast maskinell precision: ett ankh-kors.

Paddornas kväkande slår om, synkroniseras och börjar låta som ett hysteriskt skratt!

Fortsättning följer nästa söndag. KONTAKTA MIG för att prenumerera på bloggen!

/Pelle

Lev väl!