Det är en ljus dag. Trädgården utanför fönstret bubblar av färg. Fågelkvitter väver över vartannat och då och då snirklar sig koltrastens nästan psykedeliska bidrag överst i symfonin. Omöjligt att inte höja blicken från datorn när just den sjudande tonen når ryggmärgen.
Det finns helt klart en god kraft i soliga trädgårdar och i fågelsång, men hen verkar vara desto mer avlägsen tidningsrubrikerna på laptopskärmen. Hur kan vissa saker ens tillåtas hända?
”Psykiskt sjuk klöste ut ögonen på döv”.
Någonstans har det skeendet godkänts av någonting, förutsättningarna för det har möjliggjorts av verkligheten. Lyfter blicken från det digitala pappret igen; solstrålarna är så mätta att de hänger stinna och stilla.
”Tjiiiiiruuuurp!” Koltrasten säger åt mig att stänga hjärnkontoret under såna här magiska dagar. Så är det bara.
”Tjiiiiiruuuurp!”
Lägg ägg.
Måste meditera. Acceptera. Den där jävla rubriken grävde fram harm mot större delen av mänskligheten. Tar fram den ljusblå bönformade kudden ur garderoben. Den känns formbar, är fylld med ris eller nåt. Sätter mig i halv lotus, i kors med ena foten under det andra benet, och med den mjuka trasmattan under kudden. Höger handrygg mot vänster handflata, i möte strax ovanför naveln. Sluter ögonen till hälften med blicken riktad ner en halvmeter framför mig.
Sluta tänk nu, eller låt tankarna segla förbi som moln i månljus. Mattan är vävd av många djupa färger. Vi vävde i lågstadiet och jag älskade allt vi gjorde i lågstadiet. Till och med ett färgat garnnystan var magiskt när man var i den åldern. Allting hade en mening, varje ton från blockflöjten fann sin plats i en fungerande symfoni direkt. Nu …
Håll truten. Jag mediterar.
Tystnad. Och så ljud. Koltrasten igen. Samt ett svagt hummande från husets ledningar, och bestyr från nedervåningen: bestickklinkande. Någon skata går på taket ovanför.
Eller är det en skata? Mina föräldrar sade det när jag undrade vad det är som skrapar ibland.
Huset heter Undantaget och ligger mitt ute i Söderslätts mylla. Mina föräldrar bor där men jag lånar ovanvåningen ibland, när jobbet för mig söderut. Det är ett robust gammalt trähus, mer än 100 år gammalt. För länge sedan var det just ett undantag, där fattiga gamla och sjuka stuvades undan för att dö.
Men nu är det mest en vacker trädgård där glada hundar springer omkring. Samt en liten hönsgård med tuppen Torsten som gal i tid och otid.
Det går alltså inte att sluta tänka. Lika bra att göra något annat.
Strax ska jag iväg på ett jobb, ett litet reportage om dansstället Törringelund. Ingen tidning har hittills nappat på min pitch om den hemsökta skogen där, men jag vill ändå samla in en atmosfär till sägnerna jag samlat ihop.
Tar kameran och hänger den över axeln. Går ner och hämtar vårjackan; känner på ena fickan och sedan på den andra: mobil och nycklar är med.
”Jag kör nu, ha det bra!”
”Du hörde inte Agnes inatt”, frågar pappa inifrån köket bortom farstun.
”Ha ha. Kul …”
Mina föräldrar har också hört ljud från ovanvåningen och uppfunnit en gengångare som de kallar Agnes, med anknytning till husets tidigare klientel. Jag misstänker att det är den där jäkla skatan de hört.
Ut i bilen. Svart Renault Clio, liten motor, du kör om lastbilar med livet som insats. Rullar iväg, landsvägen nästa. Det platta landskapet är illgult av rapsfält och det finns kor och hästar. Ser ett föl dia, det måste vara helt nyfött …
Duns! Bilen kränger. Tittar framåt igen, inget syns på asfalten. Backspegeln?
En vit katt ligger överkörd på gruset. Vit och röd. Helvete.
Bromsar, backar, går ut. Spänner blicken i djuret medan jag närmar mig, men ser inga rörelser utom vad som måste vara den lätta brisen. Någon äger den där katten och kommer att sakna den, kanske otroligt mycket. Om den nu inte var vild …
Katten är mer röd än vit när jag kommer fram. Stendöd, blottande en vass huggtand ur den sneda käften, frusen i smärta. Har en silvermedalj i ett halsband, är definitivt ingen vildkatt. Jag tar försiktigt medaljen och tittar ömsom på den, ömsom på kadavret. Är ju ingen veterinär, den kan kanske hugga mig trots allt och då får jag en hjärtattack om jag inte är beredd på det. Biten av en zombiekatt, det håller inte.
Medaljen är bara en symbol utan text: ett ankh-kors, som det kristna men med en ögla istället för översta pinnen. En gammal egyptisk symbol för liv och evighet, högst ironiskt. Men passande för en katt, faraonerna gillade ju katter.
Naturen får ha sin gång. Tar en pinne och knuffar katten ner i vägrenen. Den känns mjuk och följsam, och lämnar ett rött spår efter sig. Ser mig omkring, ingen verkar ha sett något. Möter fölets blick inifrån hagen ganska nära, det har en pigg naiv uppsyn.
Jaha. Livet ger och livet tar. Fy fan. Skyndar mig tillbaka till bilen och kör iväg. Ögonen på vägen nu, idiot.
Så ut på motorfartsleden och i snabb fart mot Törringe. En timme senare förbyts asfalten mot grus igen, och det är mera lövskog i de delarna av Skåne. Efter en stund på 70-vägar är jag i princip inne och skumpar bland träden.
Strax tornar Törringelunds lyxbygge upp sig i en glänta framför mig. Det är en stor villa av mörkt trä, med fönster inramade i vitt runt hela byggnaden. På den spetsiga gaveln mot grusparkeringen finns ett stort halvcirkelformat fönster, också med vit träinramning. En slokande lykta hänger precis nedanför taknocken, och lyktstolpar med samma svanhalsböj visar vägen fram längs den ljusa stengången mot parkeringen. Där står inga andra bilar, kanske för att det är söndag.
Parkerar Clion och ser upp mot himlen. Den är klarblå. Tittar mig omkring: skogen står som en vägg runt gläntan, som kanske är femhundra meter i diameter med huvudbyggnaden i centrum. Vägen jag körde in på försvinner i en krök bortom träden.
Stenstigen fortsätter åt andra hållet över en gräsmatta med stora kapade stubbar här och var, sedan upphör den tvärt vid trädgränsen mot Törringeskogen. En naturligt upptrampad jordstig tar vid och försvinner in under den mörkgröna vegetationen. Ovanligt tät och mörk, även för att vara urskog.
Det är så tyst och stilla. Väldigt tyst, bara en och annan kråka skränar. Luktar svagt av sumpmark.
Går mot skogsbrynet, de vita conversen smackar dämpat mot stenen och jeansen frasar lätt. Drar ett djupt andetag och ryser till, det vilar en tung sommar över den här platsen. Samma tjocka dallrande bris som hemma i trädgården, samma levande partiklar i luften och damm i flykt. Men här finns även någonting annat, och det är inte bara lukten av sur jord. Snarare liksom en känsla av prickig svart förruttnelse, och bananflugors upplösta surrande trots att inga syns någonstans.
Sedan blir det mörkt, som om någon dimrat ljuset. Tjocka ljusgröna ormbunkar och mörk mossa täcker marken där inne, och här och var sticker brunfläckiga stenbumlingar upp. Solstrålar strilar snålt ner genom lövtaket och får barken att skimra på träden. Tjocka stammar, här finns ekar och allt möjligt. Jordstigen fortsätter och jag följer den.
Snart kan jag inte ens höra kråkan längre, och den totala tystnaden kapslas in av växtlighetens klibbiga sötaktiga doft. Känner ilningar i magtrakten, som när man gått in i spökhuset som barn. Detta är skogen, skogen med alla berättelserna. Och skogen där jag tog fotografiet av spöket …
Fortsättning följer nästa söndag. KONTAKTA MIG för att prenumerera på bloggen!
/Pelle
Lev väl!
Pingback: Liv och ljus (del två av fyra) | Per Thalion Lindahl