Försöker hon kommunicera? Är pentagrammet bara ett uttryck av vansinne, eller tillhör det rentav ett skriftspråk från en annan sfär? Är hon vilse?
Sita springer för att hälsa och varelsen skiner upp vitt i det svaga bärnstensglimret från pälsen. Båda två vänder sig sedan mot mig.
Varelsen är en flicka. I sexårsåldern, klädd i en kritvit broderad klänning. Hon har blek hy och välkammat blont hår ner till axlarna. Hennes ansikte … Går inte att se trots att jag stirrar rakt på det, det är som om ögats fokus glider av, likt en vattendroppe över impregnerat läder.
”Alva?”
Hon ignorerar mig men klappar hunden, och jag känner ett leende från båda två.
”Alva?”
Hoppar till! Det var en pojkes röst, svagt inifrån skogen.
”Alva?!” Samma pojke men med uppskruvat tonläge.
”ALVA!”
Ropet får hjärtat att hoppa över ett slag och marken att skälva i dess ställe. Leendet slocknar från flickan och Sita börjar morra.
Pojken från fotografiet kommer så gående ut ur mörkret, med samma beigt vita skjorta och svarta byxor. Hans ansikte är bildat av sammansatta ljus- och mörkerväxlingar, som min syn hela tiden försöker fokusera på utan att lyckas.
Pojken sträcker ut armarna och bölar högt samtidigt som han ryckigt närmar sig Alva. De närmaste träden drar undan sina grenar från det gutturala ylandet; till lika delar klagande mänskligt som vinande. Alva tar två steg mot honom men hunden kryper framför henne, morrande med högrest ragg. Flickan stannar.
Ankh-halsbandet runt Sitas hals blixtrar till i månskenet. Pojken börjar röra sig ryckigt bakåt istället, som en drucken med delirium. Ljuset i hans ansikte växlar helt till svart och han smälter samman med natten ju längre bort han kommer, samtidigt som ylandet övergår till ett kväkande symmetriskt skratt. Sita skäller högt en gång och pojken upplöses med ett tekittelliknande tjut. En sötaktig sumpstank sprider sig i luften.
Alva piper till när hennes bror försvinner, och tränger sig förbi Sita. Hunden vänder sig vädjande mot mig. Jag kliar mig fundersamt i skägget, men hjärnan är helt blank.
Alva girar med ett kvävt skrik in i skogen, som en vindpust. ”Niiiiiiils …”
Sita skäller igen, den här gången riktat till mig, irriterat. Jag möter snabbt hennes blick, och sedan sätter hon fart igen, efter Alva.
Nåväl, lika bra att jogga efter. Det här är ändå inte på riktigt.
Sitas päls glimmar framför mig, men mer dämpat nu. Osynliga grenar piskar, och jag snubblar till mer än en gång.
Efter en stund är vi framme vid sumpmarken med paddorna. Där är knäpptyst nu, bara en yta av stilla svart vatten, glittrande under fullmånen, omkramad av trädens krokiga armar.
Sita börjar sniffa runt vid vattenbrynet, och efter en stund vänder hon sig mot mig och skäller. Jag går dit och tittar ner i vattnet. Precis under ytan sticker en benig liten barnhand upp ur dyn, likt ett sparvskelett.
Sita puffar på mitt lår med nosen.
”No way, glöm det. Du kan doppa huvudet där om du känner för det, ben är mer din grej. Hundjävel. Jag vägrar.”
Hon markerar med framtassarna framför skeletthanden och tittar upp mot mig. Halsbandet blixtrar till igen.
Med en djup suck för jag ner armen i vattnet och griper om barnhanden. Den hugger benigt tillbaka och jag tjuter gällt; försöker slita tillbaka min hand.
Med upp följer hela skelettarmen, lossnande med ett poppande ljud, och ett litet kranium rullar upp på land. Benfingrarna blir genast helt slappa och alla delar skramlar till marken, de hölls inte samman av någonting. Kraniet landar med hjässan uppvänd, och det har en stor krosskada. Skallbenet är sprucket i ett mönster som påminner om en femuddig stjärna, med brutna vinklar.
Dödade han henne? Dödade Nils sin syster?
Han verkar vara ute efter henne fortfarande. Hunden morrade, men hon …
… hon såg aldrig slaget komma, hon vet fortfarande inte om det!
Varför är hon kvar i den här förbannade skogen? Varför har hon inte gått vidare, in i … evigheten. Evigheten?
Böjer mig ner vid Sita och griper om hennes halsband. Ankh. Nyckeln till livet, enligt de gamla egyptierna. Nyckeln till livet och evigheten.
Nyckeln till döden.
Sita nickar ödmjukt, och jag lossar halsbandet från henne. Det blänker i min handflata.
Någon skriker till, mycket gällt och nära! Håller krampaktigt om amuletten.
Alvas uppenbarelse är tillbaka, hon står ett par meter bort med det tidlösa ansiktet vänt ner mot det krossade kraniet. Jag håller darrande upp kedjan med Ankh-symbolen framför henne. Flickan höjer på huvudet och tystnar.
Sumpstanken beblandas med liklukt. Ur tjärnen reser sig plötsligt Nils, insnärjd i näckrosrankor, det enda som verkar hålla samman hans skallrande skelett!
Alva backar in bakom mig, och Sita rusar framför, dovt morrande. Nils faller framstupa när han når stranden, och när han försöker skjuta sig vidare knäcks båda armarna. Jag står kvar några meter bort, men amuletten dinglar som en sjösjuk pendel i kedjan från min skakande hand.
Med stumparna och benen styltar Nils sig någon meter till, men tappar fler och fler delar ju längre han kommer.
Till slut ligger hans skelett utspritt över stranden, med gröna rankor slingrande tillbaka till vattnet likt inälvor. Nils rör sig inte längre.
Sita vänder och rusar tillbaka in i skogen, rakt förbi Alva. Nu kan jag se hennes lilla ansikte, tårfyllt och vädjande. Hennes arm är också helt normal igen.
Jag springer genast efter hunden, och flickan efter mig.
Sita väntar in oss ute på den stora stigen, men sätter av direkt igen när vi hunnit ikapp. Hon springer med blicken låst långt borta, precis som när hon var på väg mot de blå bergen i drömmen.
Alva rusar förbi mig, och jag blir plötsligt bländad. Hennes kropp har tappat alla detaljer och verkar bestå av kompakt vitt ljus!
Jag ökar också farten, lika bra att hänga på och hoppas att den eventuella psykosen snart släpper.
Alva saktar ner tills hon befinner sig vid sidan av mig igen, och hennes mänskliga konturer blir tydligare när hon rör sig långsammare. Men ansiktet är fortfarande bara ett vitt sken.
Sitas päls glimmar framför oss på stigen. Hon håller en rytmisk takt, helt ljudlös.
Det här händer inte helt och hållet, konstaterar jag. Det är någonting annat, någonting inom mig. De använder mig, jag förankrar dem på något vis i verkligheten. Jag är deras farkost. En … Ett …
Medium!
Men ett medium till vad? Sita verkar vara någon slags vägvisare. Jag litar på henne.
***
Skogens dunkel exploderar plötsligt i bländande vitt och jag faller handlöst framåt. Landar med en mjuk duns, totalt snöblind. Trevar omkring. Det luktar gräs. Känns som gräs.
Synen klarnar; den vita blindheten blir till solljus och jag ser gräset.
Tittar ner i det gröna tills ögonen vant sig. Ser upp igen.
En vidsträckt grön äng, omöjligt smaragdgrön. Fågelkvitter, koltrastar. Djupblå berg blockerar himlen mycket nära.
Sita pilar fram över ängen, redan långt borta. Vid hennes sida färdas ett spjut av ljus, också mot bergen.
Ljuspilen är Alva, och nästan framme absorberas både hon och Sita av berget. Stenen försjunker i en ännu djupare lerblå nyans.
Himlen börjar mullra, som av antydan till åska. Men mullrandet avtar inte, det bara hummar vidare. Gåshuden reser sig och strax står frisyren på ända, som Einsteins. Kroppen känns som när någon drar av ett bas-solo på en black metal-konsert, och det kittlar under fötterna.
”Tjiiiiiruuuurp!”
En koltrast överröstar hummandet. Solljuset förändras och blir regnbågslikt, som skimrande genom dis. Gräset ändrar färg i det nya skenet och får olika nyanser. Färgerna delas upp och slingrar sig sedan om varandra, som om ängen förvandlats till modellera.
***
Spärrar upp ögonen. Stirrar ner på en trasmatta, vävd i olika färger.
”Tjiiiiiruuuurp!”
Koltrasten låter utanför fönstret. Jag är hemma igen, i föräldrarnas hus.
Sitter fortfarande i halv lotus på mattan; jag slutade aldrig ens meditera. Har gåshud över hela kroppen och frisyren står på ända.
Vad fan?
Ledningar hummar. Ovanvåningen ser helt normal ut: kort grön soffa, ovalt långbord, tv, dator. Bestick klinkar från undervåningen.
Kravlar mig upp på värkande ben. Rusar till datorn, letar upp spökfotografiet. Det ser ut som det alltid gjort, med den diffusa mänskliga formen av en pojke i centrum.
Oförändrat men ändå annorlunda. Nu syns det tydligt att skepnaden av pojken bara består av löv, ljus och skuggor. Det ÄR en illusion.
Nils har försvunnit ur fotografiet. Försvunnit från skogen med?
Ingenting av det hände på riktigt.
Nackhåren …
”Skriiiiiiii …” Skatan, precis bakom mig?
Vänder mig om. Pojken!
På två meters avstånd står Nils, dyblöt och insnärjd i näckrosrankor. Huvudet är uppsvällt och stort, lutande med hakan ner mot bröstkorgen. Stanken av upplöst förruttnelse fyller rummet.
Han höjer nacken och blottar ett ansikte svart av fläckar. Det ler ett skevt leende, fruset i smärta. En vass huggtand sticker ut ur den sneda käften …
… små ögon glimmar …
Nils skrattar kväkande, väser till, och höjer en lång vänsterarm där handens fingrar mynnar ut i lika långa krökta klor …
KONTAKTA mig för att prenumerera på bloggen!
/Pelle
Lev väl!
